När allt kommer omkring tänker jag att det kanske finns stupor vi behöver hoppa utför först för att kunna hälsa på varandra med ögon som ler, är jag en konstnär som försöker öppna vägen för det med dem jag möter med lätt hjärta och glädje.

(Utdrag ur ett långt reportage som publicerades i två delar från en nyhetssajt 2013 mars: Sajten är populär bland muslim-demokrater i Turkiet. Reportaget gjordes av journalisten Cihan Aktaş)

Jag deltog i en blandutställning på galleri Tegen2 i 2013. Jag ställde ut en vägginstallation med en lista som heter ”Huvudsakliga ättestupor i Sverige” och mina målningar som heter ”Huvudsakliga fåglar i Sverige”. Listan visade geografiska koordinater till 91 ättestupor. 

Genom att ställa ut “Listan”, ville jag väcka liv i Ivar Lo-Johansson‘s argument som nämns i hans bok ”ålderdom” och som för första gången aktualiserar frågan: ”Ättestupor är ingen myt utan verklighet” eller åtminstone ”Sannolikheten att Ättestupor är en verklighet är ganska stor”.

Mina efterforskningar under de tre senaste åren i ämnet har visat att dessa platser finns på väldigt många ställen runtom i landet och benämns dessutom i tidningar, rese-, naturböcker och en del historieskrifter från det senaste decenniet som säte för kusliga händelser och gamla riter.  (“Digitaliserade svenska dagstidningar”, Projekt Runeberg etc.)

Ända från starten av efterforskningarna har jag mött ett och samma motstånd från flera olika personer med varierande social och politisk ställning, nämligen:”Men Hakan, vet du inte att man redan har bevis för att ättestupor bara är en myt och egentligen inte ägt rum?”. En intressant sak var att det inte gick att hitta ett enda dokument som kan styrka detta kollektiva motstånds argument genom att redogöra för en arkeologisk utgrävning som pekar ut plats, när det ska ha gjorts och hur man har gått tillväga.

Och förresten, känner ni till att just detta allmänna argument som kom till stånd tack vare Birgitta Odén’s artikel från 1996 som försäkrade alla om att ättestupor var endast en myt har faktiskt tjänat till att ”skydda” dessa stupor.

Jag har sett att Riksantikvarieämbetet har lagt ner mycket arbete och namngett dessa platser som ”ättestupa”, “plats med tradition” och “minnesmärke”. Antalet som redovisas där är 50 st och klassas som “Riksintressen för kulturmiljövården”. Jag undrar förstås varför Riksantikvarieämbetet tolkar in eller ser så mycket mening i en ”myt” och undrar vidare kring hur många som känner till detta; klassificieringen, meningsgivanden och skyddanden av dessa platser…

Som resultat av mina efterforskningar visat det sig att de hittills allmänt kända 10-15 ättestupor, i själva verket är ett 90 tal framtill nu och de skulle få se dagsljus första gången i min utställning. Jag var då nästan säker på att jag skulle kunna hitta lika många så småningom. Efter utställningen har jag hittat 35 ättestupor till, som har refererats i dåtid som verkliga ättestupor. Jag bestämde publicera hela ”Listan” med alla dokument av varenda ättestupa mellan oktober, 2013 – mars, 2014.

Jag hoppas att det kan bli starten på en meningsfull diskussion; det som Ivar-Lo Johansson framförde för 70 år sedan i egenskap av författare och forskare, som jag idag uttrycker som konstnär på nytt.

Sammanfattningsvis tänker jag att ättestupatraditionen är det äldsta och starkaste inslaget i folksjälen, dess avtryck leder förjaktligen till en känsla av brott, skam och kollektiv skuld.

”Listan” (”Huvudsakliga ättestupor i Sverige” och ”Huvudsakliga fåglar i Sverige -1”)
Vägginstallation, Hakan Akçura, 2013 / ”Ja jag vill leva jag vill dö” (Blandutställning på Tegen2)

Foto: Hakan Akçura