Lunnaberget är en höjd på Stensholm i Huskvarna, Foto: Tanzania

”En äng på Stensholms egor kallas Juten, der Danskarne lidit ett nederlag. Lunnaberget är en ättestupa, ofvanpå hvars höjd en häll ligger. Sägnen berättar, att en fru Karin Stake låtit der nedrulla en dömd »undersåte» i spiktunna. Då hon stod lik, kom Lucifer och dansade med henne. Då liket fördes öfver Dummemosse till familjgrafven, ropade en röst till kusken: »släpp tömmarna, låt gå!» Han släppte och föll af i förskräckelsen.”

(Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, Stockholm 1859, s. 202)

”På Hakarps egor har man träffat en 24 alnar djup ättestupa med ett altare samt flera ålderdomslemningar.”

(Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Femte Bandet. M-R, Stockholm 1863, s. 432)

”Stake, Karin. I Hakarps socken i Småland finnes, vid Lunnaberget, en ättestupa, ofvanpå hvilken en häll ligger. Utför denna ättestupa, berättar sägnen, har fru Stake låtit i spiktunna nedrulla en dömd ”undersåte”. Då hon stod lik, kom Lucifer och dansade med henne. Då liket fördes öfver Dummemåsse till familjgrafven, ropade en röst till kusken: ”Släpp tömmarne! Låt gå!” Han släppte och föll i förskräckelsen ned från likvagnen. Både hästar, vagn och lik försvunno då i måssen.”

(Anteckningar om svenska qvinnor, Stockholm, P. G. Berg. 1864, s. 353)

”Johan Edvard Lagergren var kyrkoherde i Ödestugu år 1835, sex år senare fick han motsvarande tjänst i Svarttorp. hans far, Jonas Johan Lagergren, hade varit kyrkoherde i Lekeryd.
Både den äldre och den yngre Lagergren hade ett levande intresse för gammalt och fornt.
På Kungliga Biblioteket finns ett antal tjocka volymer av handskrifter utförda av Johan Edvard Lagergren. Dessa volymer innehåller ett överflödande material om folklore, sägner och berättelser, anteckningar om skrock och vidskepelse, märkliga händelser och naturiakttagelser och mycket annat. En del av materialet är avskrivet efter andra skrivna eller tryckta källor, annat hämtade ur muntlig tradition. När Lagergren tjänstgjorde i Svarttorp hade han naturligtvis nära kontakt med grannsocknen Hakarp. Han nedtecknade då de sägner, som på den tiden levde som muntlig tradition kring Lundaberget och gravfältet strax intill. Dessa sägner har vid något tillfälle omnämnts i Hakarps Krönika, men kyrkoherde Lagergren ger en fylligare berättelse och har även egna kommentarer, som kan vara av intresse att ta del av.
Lagergren berättar bland annat om vad han kallar skyddshällar och jättestenar och om sägner och folktro i samband med dem.
Sedan skriver han: 
‘På det höga Lunnaberget nära landsvägen vid Stensholm finns en dylik sten utan tradition och tycks bergets namn tillkännagiva att där varit en helig lund, ävensom mycken anledning är att förmoda, att detta berg varit en ättestupa.’”

(Jönköpingsbygdens Genealogiska Förenings hemsida, Stensholm,Sägnen om Karin Stake, drängen och spiketunnan och Hakarps Hembygdsförenings hemsida, Gårdar och torp, Stensholm)

”Enligt folksägnen skall det vid Lundaberget ha funnits en ättestupa eller offerplats från vikingatiden.”

(Wikipedia, Hakarps socken)

Riksintressen för kulturmiljövården (Plats med tradition)

”…Bergets S brant sägs ha varit en ättestupa. Allmänt känd sägen i hela socknen.”

Referenser