Gamla texter

Gautreks saga / 1200 talet

”Hér er sa hamarr við bæ várn, er heitir Gillingshamarr, ok þar í hjá er stapi sá, er vér köllum Ætternistapa. Hann er svá hár ok þat flug fyrir ofan, at þat kvikendi hefir ekki líf, er þar með fækkum vér várt ætterni, þegar oss þykkir stór kynsl við bera, ok deyja þar allir várir foreldar fyrir utan alla sótt ok fara þá til Óðins […]

Det finns här vid vår gård en klippa, som heter Gillings klippa, och där är ett utsprång som vi kallar Ättestupan. Det är så högt, att inget levande väsen kan överleva ett fall därifrån. Det heter Ättestupan därför att vi begränsar vår ätt med den när stora händelser inträffar. Alla våra gamla dör där, befriade från sjukdomar, och far till Oden […]”

(Gautreks saga, 1200 talet, 1954, FAS IV, s. 5. / En fornaldarsaga – Götriks saga, 1990, s. 12f. / från ”Varför rider du här på Helväg?” Om dödsriken och dödstro i fornnordisk religion, Tommy Kuusela, Magisterkurs i religionshistoria, Höstterminen 2006, s. 144 [PDF])

Suecia antiqua et hodierna – Erik Dahlberg (Band 3: 49) / 1698 – 1715

gullhammar

”Ættestupa, Ættestörta, vel Ættestapul, erat e’celsa rupe in late profundeque effossa humo ductam foyiam immane praecipitium, per quod se deiiciebant quos qualunque de causa satietas et taedium vitae ceperat, qua praecipitatione tanquam compendio quodam venturos sesperabant ad beatos Deorum sedes in Glaesiswall, Vallholl, Gimble aliis dictislocis, quos sibi sinxit caeca gentium Superstitio

(Ättestupa, ättestörta eller ättestapul var ett hiskligt stup från en hög klippa ned i ett gapande djup, dit personer störtade sig ned, som av någon orsak tröttnat leva; härigenom hoppades de att fortare komma till gudarnas sälla hem i Glysisvall, Valhall, Gimle eller andra platser, som folkets blinda vidskepelse uppdiktat.)” 

Inledning til Geographien öfver Sweriges Rike, Författad af Eric Tuneld, Fjerde Uplagan, 1762, s. 252

”Häklaberg eller Häkleklint, i Tunhems Socken, ligger i den wackra Dalen, emellan Hall och Hunneberg, Der är en ganska hög och besynnerlig ättestupa på södra sidan, wid pak 50 alnar hög. Ofwantil är Wålehall, som liknar et hjerta, och har å ömse sidor twå halfrunda fåten i Berget, på hwilka de i hedendomen tyckas hafwa suttit, wid sitt Offrande, innan de stortat sig utföre. Der under är en Brunn eller dam, hwaruti döde blifwit twagne, och sedan begrafne i de många der befinteliga högar.”

1762_252

försök till Nomenklatur för Nordska Fornlemningar, af Nils Henrik Sjöborg, Stockholm 1815, s. 10-26:

Ӏttstupor,

Desse kallades fordom Ætternisstapi och Ättstapul. Man känner inga af dem i Danmark eller Norrige, knapt någon i Svea, men flera i Göta Rike och i synnerhet i Vestergötland, hvarföre Götriks och Rolfs Saga, som har afseende på Göta Länderne, omtalar en dylik, som kallades Gyllingshammar. Att afven de Gamle Romare trodde att man, i händelse lifvet förlorat allt behag, hade lof att gifva sig döden, ja äfven störta sig utför klippor, ser man af Seneca Ep. 20-26, och hos Virgilius i Eclog. 8 v. 59, 60. Pomponius Mela B. 3. C. 5. s. 164 De situ Orbis, omtalar äfven en vid vatten belägen Ättstupa. Egentliga stället för Ättstupor tyckes vara på hälleberg och stenklippor. Dervid bör anmärkas:

1:o Uppgången, som består vanligen af en smal stig och, någon gång, af inhuggna trappsteg, som leda upp till planen; men stundom saknas alldeles denna uppgång.

2:o Planen af öfversta stället, ofta jemnadt, ifrån hvilket man kastade sig. Här anmärkes planens storlek och form, samt om någon sten, såsom till säte, der finnes. Denna sten kunde kallas Odens Hällen, och tyckes den vara tjenlig, antingen till försonings-offer, eller till hvila efter uppklättrandet, der sista afskedet kunde tagas af de mest älskade efterlefvande, och derifrån man sedan, såsom från ett Altare, störtande offrade sig åt Valhalls blodiga Gudom. En dylik skall finnas på ättstupan vid Halleberg; men till en sådan plan och en sådan Odens Häll finner man ej alltid tydliga spår. Deremot skall i Östergötländ, Bankekinds Härad, Björsäters Socken vid Odensjö vara en dylik Odens Häll, huggen i fyrkant, 3 alnar i qvadrat, som tjent till Ättstupa, ehuru härvid ej omtalas något Berg. Se Broocmans Beskrifning sid. 260.

3:o Stupan, hvarmed vi förstä branten af berget. Härvid anmärkes om den är lodrät, eller något sluttande, om den består af rätt uppstående stenpelare o. s. v. Höjden bör äfven bestämmas, om tillfället medgifver.

4:o Fallet, eller den nedra delen vid bergets fot, som merendels är stenig och består af stora från klipporna nedremnade skärfvor, hvilka sä mycket säkrare gåfvo döden åt den nedfallande.

5:o Skirvattnet, af gamla ordet skira, rena, emedan de blodiga liken rentvåddes i något närbeläget vatten, hvarefter merendels synbart spår finnes, ja äfven en liten sjö hele nära fallet.

I Vestergötland, Varnhems socken på berget Billingen är en Ättstupa. Uti Kinne Härad, Vättelösa Socken vid lilla Bjurum är i en backe i skogen en djup graf, kaljad Thorsgrafva, hvaruti man säger, att en Ättstupa varit, och då gården Gullhammar ligger här nära vid, förmodas, ehuru förfallit stället nu kan synas, att här varit det förutnämda Gyllingshammar. En rätt märkvärdig Ättstupa är vid ena ändan af Halleberg, på klippan Häcklafjäll, nära vägen, som löper emellan Halle- och Hunneberg till Vennersborg. En smal stig tjenar till uppgång. Planen är jemn och aflångt fyrkantig. Tuneld nämner, att dervid skall finnas en hjertformig sten med 2:ne halfrunda säten, kallad Vålehäll. Stupan, som här å orten kallas Störtet, är omkring 100 alnar djup, och bestär af högstenpelare. På fallet ser man ej allenast stenskärfvor, utan äfven små stenpelare, liksom stolar, och dervid en grotta i berget. Ett ännu sumpigt ställe, af ortens Invånare kalladt Odens Dam, och som tros vara bottenlöst, gifver anvisning på, hvarest skirvattnet skall sökas. Hästevads Domstenar jemte flere Grafplatser öka ställets märkvärdighet. På Mösseberg vid Falköping skall äfven hafva varit en Ättstupa jemte Domare-kullen. Uti Bleking, Bräkne Härad, Hällaryd Socken vid Kolja omtalas ännu Ättstupan Valhall. Uppgången, hvarvid är en hvälfd Grotta, har uthuggna trappsteg, hvilka dock nu äro mycket igenfallne. Skirvattnet har varit vid den närbelägna Valsjön, hvarom mera uti min Blek. Hist. D. 2. s, 322. Dylika minnesmärken tyckas äfven hafva varit yid den af branta hälleberg i en krets praktfullt omgifna Odensjö i Skåne, hvarefter Onsjö Härad fått namn, och vid Solberget nära Vexiö, der stupan kallas Dödssprånget, och hvarvid Skirvattnet kunde varit på den så kallade Kongsmaden, om ej på den lilla offerkällan öfverst på berget. Tuneld nämner lösligen, att uti Södermanland på ett berg vid Djula Säteri skall jfinnas ett dylikt minnesmärke. Ättstupor finnas aftagne i Svec. Ant. et Hod. Tom. 3. Tab. 49, 5o, och uti Rhodes Antiquiteten Remarques s. 9. På dylika stenberg bör äfven efterses, om några Jättegrytor finnas, eller andra hålor, grottor och inhuggningar ².

Offerhögar,

Dessa äro merendels runda. Härvid anmärkes:

1:o Altaret, som består af en flat sten, ofta liknande en bordskifva, hivande på 2, merendels på 3, någon gång på 4 a 5, sällan på flere uppreste stenar, såsom fötter. Dess plats är vanligen överst midtpå högen, så att om Figuren i varit en offerhög med altare, hade det funnits vid n:o 1 i stället för Bautastenen. Dylika Altaren finnes avtecknade hos Worm s. 8, hos Rhode s. i , hos Arnkiel D. 1. s. 170, D. 2. s. 242. Då någon gång Tempel-kummel, hvarom bättre fram, på Оfferhögarne förekomma, kunna de vara vid sidan af högen, ja äfven ett stycke frän dess fot.

2:o Disar-Salen, Fig. 1. n. 2. utgörande öfverst på högen en cirkel af reste stenar omkring Altaret, likasom ett Tabernakel, inneslutande det Allrahelgaste. Af gamla ordet Disir, Gudinnor, kallades, vid det gamla offertemplet Baldurs Hage i Norrige, det åt gudabilderna helgade rum Disar-Salen.

3:o Mellangården, en dylik krets längre ned på högens sida n. 3.

4:o Fotkedjan eller Rotpelarne, hvarmed vi kunna beteckna nedersta cirkeln omkring foten af kullen n. 4.

5:o Fredsbanan, eller Hagen, en merendels aflångt fyrkantig stensättning, som omgifver Offerhögen, och kunde den äfven vara dubbel, så att det funnes en Inre n. 5 och en Yttre n. 6.

6:o Baldurs Hällar, hvarmed vi förstå högre stenar, uppreste till prydnad eller till okända märken, vit i den öfriga stensättning af Fredsbanan. Desse kunna antingen finnas i hörnen n. 7., eller på sidorna, och egentligen midtpå de 2:ne smalare sidor, n. 8. Skulle inuti eller nära utanföre denna bana högre stenar finnas reste, kalla vi dem äfven Baldurs Hällar; men om ej Offerhögen tillika tjent till begrafningsplats, som äfven vore enligt med våra Förfäders tänkesätt, kunna inga af de ofvannämde kallas Bautastenar.

7:o Shirkällor kunna finnas vid Offerställen, äfvensom vid Ättstupor. Att brunnar, eller andra vatten, varit vid Helgade rum, är urgammalt; ehuru man ej nalkats dem i den afsigt, som Nordens Gudar besökte Mimis Brunnr eller vishets källan. Så omtalar Alb. Crantzius uti företalet, ‘att vid gamla Upsala Tempel var en källa, uti hvilken offren först dränktes, (förmodligen för att göra döden så mycket mindre plågsam). Att sådane brunnar äfven varit vid templen på Island nämner Worm s. 7., och kallar dem Blotkällor. Tacitus de Mor. Germ. Cap. 40. berättar, att Herthus eller jorden, hvilken dyrkades såsom en Gudinna, samt med allt hennes tillbehör, tvåddes uti en fördold sjö, hvaruti äfven de trälar, som tvagit henne, offrades. Ännu finnes Withe Söe vid Herthedal, enligt Biskop Münthers uppgift uti sin afhandling, Lejre i Sjelland, sid. 50. Qvarlefvor af vattensamlingar med sumpiga ställen finnas äfven vid Trehögarne nära Lund. Man skulle tro att de märkvärdiga högarne i Jutland, Torilds Härad, vid Jellinge Kyrka, öfver Gorm den Gamle och hans Gemål Tjuryi eller Туra, som äro, jemte de dertill hörande Runstenar, aftagne hos Worm s. 328 och hos Arnkiel s. 274, äfven någon tid tjent till Offerhögar, emedan högt uppå sidan af Drottningens hög är en stenlagd brunn med källsprång. Märken efter en dylik brunn finnas äfven jemte ett Altarkummel på Seland, Slagelse, S:t Peders Socken på Barnehöj. — Dessa Hedniska Skirkällor hafva gifvit första anledningen till så väl de sednare tiders offerkällor, som de brunnar, hvilka finnas i de underjordiska KraftsKyrkor uti Lund och Dalby i Skåne, hvarom jag mera anfört i Skånes Hist. D. 1. Häft, 1, s. 84, Häft. 3. s. 243.

Dessa till Offerhögar hörende delar finnas nu mera icke tillsamman på något hittills kändt ställe, utan endast någre af dem, eller delar deraf, och stundom är endast jordhögen qvar. I allmänhet finnas de i Danmark mera fullständiga och oskadade, än i Sverige.

Offerhögar äro ofta 3:ne tillsamman, hvarvid merendels traditionen bibehållit sig, att de varit helgade åt Thor, Oden och Freyr. Sådane äro Trehögarne vid Lund på östra, så kallade, Fälads marken 1/4 mil från Staden, och har förmodligeri af dessa offer åt Thor, de närbelägne byar med namnet Torn samt hela detta Torna Härad fått namn, och äfven som offersamlingarne vid Upsala gifvit anledning till Distings marknad, så har äfven här vid Lund varit Trehögars marknad något före Pingsttiden ³. Ehuru förfallne dessa högar nu synas, torde de likväl fordom varit äfven så ansenliga, och med en af sten rest Fredsbana samt med Altare, försedde, som de trenne offerhögar på Seland nära Landsvägen vid Birke, hvilka äro aftecknade uti Worms Monum. Dan. s. 8 och uti Arnkiels Gimbr. Heid. Relig. s. 170, der medlersta bögen har ett Altare på 4 fötter med Disar Sal, och alla tre högarne hafva Fotkedja samt inneslutas af en Fredsbana. Nu lär endast medlersta högen vara qvar, emedan det tyckes vara samna sköna Monument, som nämnes uti Antiqvariska Annalerne, D. 1. s. 139 vid Ramsöe Härad, Daastrup Socken och Birke mark 1,5 mil från Roskild, och kallas Wide-Dys. Högen är ansenlig, Altarskifvan aflångt fyrkantig, och Rotpelarne i behåll. Allmogen tror orätt, att Widrik Werlandson här är begrafven. Dessa högar hafva legat i en rad, men de vid Lund ligga i trekant, längre skilde från hvarannan, Samma trekantiga form hafva äfven de trenne högar, hvilka Biskop Münter nämner uti Lejre i Sjelland sid. 42. Sådane Trehögar, jemte en Offerhäll, finnas i Skåne och Albo Härad bland de många Monumenter vid Raflunda; i Småland på Bolmsö, jemte 9 reste stenar, vid Skeda emellan Bolmen och Helgasjön; likaledes på Berghems gärde i Kånna Socken, Sunnerbo Härad, jemte qvarlefvor af altaret; i Jutland, Wiborgs Stift, Aalborgs Amt, Slet Härad, på Frystrups mark i Lundby Socken, jemte reste stenar och en kummel-grotta; äfven dylike i Næsborgs Socken på Tholstrups mark, båda med stenar kringsatte, jemte en-kummel-grotta; i Schlesvig, Amt Norburg, på Aerrö i Riese Socken, med ett Altare på hvarje hög. Hit torde äfven kunna räknas de tre ansenliga kongshögarne vid Gamla Upsala, hvilka Busser beskrifver sid. 15, Peringskiöld s. 217 och Scheffer s. 359, ehuru de derjemte kunnat vara begrafnings ställen åt de gamla Regenter af Odens Guda-ätt. Ja, det är ej ovanligt på våra fält, att se 3:ne högar tillsamman uppresa sig, ej olika hvad man stundom ser på hafvet, der 3:ne större vågor följa hvarannan.

Utom anledningen af detta Tretal, hafva vi ej andra säkra tecken till urskiljandet af en Offerhög, an 1:0 Altaren eller qvarlefvor och tecken dertill, 2:0 Fornsägner; äfvensom anledningar kunna hämtas af benämningen Blot, sorn betyder offer, Hof, Haurgr eller Harg, Tempel, och WeHelgedom; men stället omgifvande stensättningar tillhöra äfven, både Att- och Tingshögar. Offerhögar finnas ej alltid 3:ne tillsamman, utan äfven ensamme, eller jemte grifter, tingsplatser och andra fornlemningar. I Sverige hafva vi få bestämda Offerhögar, ehuru man på flera ställen kunde hafva anledning söka dem, såsom vid Strängnäs, hvarest varit ett gammalt offerställe, och i Westergötland, (se dess Hist. s. 30). Kalmare kulle vid Hoby i Bleking lär varit en offerhög, emedan man vet, att der vid midsommarstiden blifvit en högtid firad med dans och lekar. Jag förmodar, att Solberget vid Wexiö snarare varit ett offerställe, än en Ättstupa; ty dels är stupan nog låg och är ej minsta tecken till stenigt fall, dels finnes öfverst på berget en offerkälla, som ännu emottager vidskepelsens små skänker, och i grannskapet finnes ett torpställe, som ännu kallas Hof. Ej utan god anledning anföres uti underrättelser om Finnheden i Småland af Kapiten Ennes s. 32,  att högarna vid gårdarna Hof på Bolmsö och Hof vid Wernamo varit offerhögar. I Danmark åter förekomma de oftare och bestämmas säkrare. På Seland, Roskilds Amt, Thune Härad vid Snoldelef förekommer Blothöj, som är ganska hög och ansenlig och dervid på en kulle 3:ne Altare, hvaraf det ena står på 7 fötter. I Sorö Amt, Öster Flackebergs Härad, Gunderslöf Sock. en stor hög med altare på 3 fötter, Fredsbana med Disarstenar i hörnen och Skirvatten vid Bavelse sjö, samt på Hållösa mark en hög med trefotadt altare och Fredsbana. I Holstein, Oldenburgs Distrikt vid Grossenbrode en hög med tredubbelt altare, så att 3 skifvor uppehållas af 10 fötter. Uti Fredricia i Jutland är en Offerhög med end fotkedja af 30 stenar samt ett femkantigt, 5 alnar långt och bredt, altare på 5 fötter. 

Den i Bohus Län nära Åkers Gästgifvaregård vid Anfasteryd så kallade Håuen förmodar jag likaledes hafva varit en offerhög, emedan den jemte fotkedja och Mellangård har i stället för Disarsal en mindre hög öfverst på stora högen, dessutom är helt nära en gammal Skirkälla. På Ulfveberget skall äfven hafva varit offerställe. Offerkällan på berget Smörkolle i Halland och Ahs Socken är deremot ej annat än en Jättegryta. I Skåne, Frosta Härad, Gårdstånga Socken är ett stenrör, som kallas Rökelse-högen, och ej långt derifrån vid Röabäck på Vidarps ägor har man sett förstöras 2:ne stora ovala offeraltaren på sina stenfötter. I Harjagers Härad vid vestra Karaby omtalas Wasa-, rätteligen Asa-högen, belägen i en dal, ännu kallad Disardal, der förmodligen de äldre Hedningar offrat, hvarföre de sednare Christne pastått att troll bodde i högen. En offerlund har varit uti den närbelägna Dösjödal, hyarest ännu finnes en gammal ek, hvilken man ej vågar hugga. En med träd omgifven och med fotkedja prydd offerhög får man se aftagen hos Arnkiel s. 249. 

Vid Herthedal i Seland äro flera högar, som kunnat vara bestämda till Gudinnans dyrkan; dock tillhöra dessa minnesmärken de anti Odinska tider: men af en sednare och lika stor märkvärdighet äro do dervid, nära Lejre, och egentligen vid Snoldelev i Tune Härad och Roskilds Amt varande högar. Sylshöj, fordom prydd med åtskilliga stensättningar och i sednare tider högst märkvärdig för den händelse, att man derpå under en sten af den storlek, att den efter sprängningen utgjorde 70 lass, i jorden funnit en Runsten, hvilken nu kan beses uti uppgången till Runda Tornet i Köpenhamn, på hvilken man läsit, att stenen tillhörde Gunvald Stenson och Runa Hjaltes Dotter. Dessutom ser man på stenen följande Hieroglyfer: trenne i hvarannan flätade dryckeshorn, h vilka förmodas föreställa Mannens Gästfrihet, samt 2:ne korslagde nycklar, utmärkande qvinnans hushållsvett. För alt så läsa och tyda, har likväl fordrats en så öfvad, kunskapsfull och fintlig fornkännare, som aflidne Justitie-Rådet S. Thorlacius. Högen skall efter tradition vara densamma, på hvilken, vid den stora nieåriga högtid, slagtoffren blefvo granskade och godkände, hvarefter de invigdes och signades på det stora dervid belägna och med fotkedja prydda stenrör Blothöj, tvåddes uti den dervid varande Skirkällan Siebäck, samt slutligen offrades på den närbelägna och med 3 altare försedda Helle- eller Hallens-dys. Deremot tyckes den med flera stensättningar smyckade Ravnshöj varit ett ställe för spådomars anställande i anledning af fåglars flygt. Det var vid dessa uråldrigt heliga ställen, som enligt Dithmarus Merseburgens. menniskor, hästar, hundar och tuppar, 99 af hvardera, men efter fornsägn, 9 drängar, 9 pigor, 9 hästar etc. offrades hvart 9:de år åt Gudarne. 

Alla de offerbögar med eller utan altare, om hvilka man hittills fått någon redig upplysning, hafva varit runda och till större delen huga och ansenliga. Men då vi komma att omtala Tempel-kummel, få vi tillfälle anmärka, att då de ej sällan äro belägne på upphöjda platser, kunna dessa högar äfven vara aflånga. Slutligen kan äfven anmärkas, att Ätthögar, som, i anseende till vördade eller förgudade Fäders minnen, ansågos heliga, någon gång blifvit nyttjade såsom offerhögar och hade sina grafaltare, hvarföre Norrska Gulatings Lagen förbjuder, ej allenast att offra på, utan äfven att offra till högar, såsom till dyrkade Gudaboningar. 

² Desse ofta runda, öfverst breda, nedåt spetsande och merendels släta och liksom slipade uthålkningar i klipporna , hvilkas öfra största diameter är ifrån ett qvarter till 2 aln. finnas på flera ställen, ofta der något rinnande eller svallande vatten är eller varit i grannskapet, och då merendels på sluttningen af berget, då stundom nedra kanten är mycket lägre än den öfra. Dylika har jag sett i Bohuslän, särdeles vid Uddevalla, der 8 st. funnos på ett ställe af 1/2 tll 1 1/2 alns djup vid nedersta sidan; Jättgrytor finnas äfven på Väröarne omkring 2 mil Ute i hafvet vid Strömstad; på Orost nära stranden vid Hunnebo; 1 Sotenäs Härad och Tössene Socken, dels vid Toftestad på Russeberget och dels på ett flackt berg vid Tössene; likaledes i Halland och Ås Socken pä berget Smörkolle är en Jättegryta, som sedermera blifvit nyttjad till offerkälla. I Vestergötland vid Göta Elf och Trollhättan; i Bleking vid Ryadal, hvarest i en stenhäll är den så kallade Jättekittel, som merendels är full af vatten och har i spetsiga bottnen ett litet hål; i Skåne, Östra Goinge Härad och Färlöf, hvarvid endast uti den så kallade Hällebacken finnas omkring 5o st.; i Gärds Härad vid Skipparslöf , hvarest uti en på jorden liggande stor sten, kallad Pricke sten , af omkring 6 alnars längd och bredd samt 3 1/2 alns höjd, finnes en mängd större och mindre Jättegrytor, uti hvilka man offrat penningar m. m. ; i Småland, Vestbo Härad och Femsjö, der på stora och flata stenar finnas 2:ne trekantiga Jättegrytor, i öfra kanten 3/4 aln på hvar sida, och är äfven bottnen trekantig. Allmogen kallar dem Sigfrids källor, ty de äro merendels fulle af regnvatten, och tillägges att St. Sigfrid, såsom Moses, slog vid ett behöfligt tillfälle på hårda stenen och fick vatten; på Gottland och Olofs holmen St. Olofs tvättfat; i Östergötland Finspångs Län, Skedevi Socken vid sjön Tisnaren i ett berg Klintskål, och i Kinds Härad emellan Tjärstad och Eneby i Kittelberget; i Södermanland i ett stort berg vid Djula Säteri, och i Storgårds borget vid Nyköping; i Upland på Grytberget vid Ekolsund. Fischerström omtalar Jättegrytor vid Mälaren s. 349, och uti en af dem på Svartsjölandet i Skå Socken på ett berg i Närlanda fjärden har man offrat. En dylik vid Engsön och Granfjarden kallas Ryssbo Gryra. Jättefjät eller i bergen utgröpte, spår efter menniskofötter, åtföljde af någon förunderlig saga, finnas på Hera ställen, såsom i Bohus Län, Sotenäs Härad, Tössene Socken vid Valla by på’ Tingshögen; och i Bleking, Gammalstorp Socken på Ryssberget. I samma provins på Ternö äro flere store och besynnerlige urhålkningar uti Drakarör. Inhuggne mennisko-figurer finnas i Bohus Län, Tanums Härad, emellan Tanum och Lur på Rylands utmark. Här ser man 2:ne med svärd i envig emot hvarannan, en stående på en vagn eller något upphöjdt ställe, och dervid en häst, se Göth. Monum. af Tham Tab. XIII n. 5. En mennisko figur på Kolö kallas Ola på Kolör Skepp hvilka merendels hafva utseendet af Fig. XI, äro inhuggne i klippor i Bohuslän, Sotenäs Härad, Tössene Socken, Södra gärdet vid Öfverby Prestgård, likaledes i vester från Tössene Kyrka på Presias högar, samt i Qville Härad, Bottna Socken vid Skeppsvalla. I Bleking på Hästhallen i Thorhamn Socken äro öfver 20 fartyg inhuggne, med ifrån 8 till 30 menniskor i hvarje skepp. Ett skärgårdsfartyg af samma form finnes på Kiviks Monument i Skåne. Äfven ser man der dylika djur, hästar eller oxar, som de på bergen i Bohuslän, Tössene Socken och Valla by på vestra gärdet, äfven norr om Valla på Knippelsberget, samt i Qville Socken. På Tössene utmark nordvest från Valla i Vätteberg är en figur, som liknar ett vagnshjul eller en kompass. Äfven finnas Runor på berg, dels tydliga, såsom i Södermanland, Öster-Rekarne Härad, Jäders Socken vid Sundbyholm och Skeviks backe, hvarest nämnes den bro, som gjordes öfver Holmgers sjal. Dervid ser man figurer af 2:ne hökar, en häst, ett pilkoger, en smed med tänger, hamrar och ett städ, en man på knä med ett svärd, en man halshuggen, och en räf. Stället kallas Runberget. Se Broocman Ingv. Sag s. 121, Tvifvelaktige och blotta liknelser till Runor Ennas på det märkvärdiga Runamo i Bleking, Bräkne Härad och Hoby Socken; i Upland på Skrifvareberget i Frösåkers Härad, Höghufvuds Socken, samt i ett berg på Dal vid Högsbynas i Tisleskogs Socken, Vedbo Härad. I Vestergötland, Vista Härad vid Sollebrunns Gästgifvaregård på Bro kulle, och uti Väne Härad emellan Stafveröd och Tunhem på ett Hacktstenberg, öfver hvilket landsvägen går. Ragnar Lodbroks Runberg uti Bjarmaland omtalas uti Suhms Dansk. Hist. D. 1. s. 534. En stor menniskofigur ser man på Klockeberget på Dal, Vedbo Härad, Stenby Socken, och fjät efter en oxe på ett berg i Södermanland, Rönö Härad, Bälinge Socken. På Nyckelsten vid Sigtuna och viken Skarfven vill man se märken efter de gamla stadsnycklarne. Äfven hafva ristningar varit på hvita Sten i Johannisbergs trädgård i Vestmanland. Stenen är stor, hvit och klotrund Uti en Grotta i Pukeberget i Småland, Norra Tjust Här. och Lofta Socken fans en sten af öfver 1 alns längd och 1/2 alns bredd, uti hvilken voro inhuggne figurer af ett skepp, ett svärd med en kedja och en stor bygel på baljan, en ögla, en hake, jemte någon likhet med bokstäfverna A. O. C. E. P. Hit hörer äfven den så mycket omskrivna stenen i Grönan dal i Norra Jemtland vid vägen från Åre Socken emellan bergen genom Skurdalsporten till Märaker i Norrige. Af de obetydliga figurerne på stenen har man velat göra denna rimmade spådom: När Svenska män taga utländska seder , Kyrkor och Kloster rijvas neder, Än står stenen i grönan dal. När skalkar och bofvar trifvas, Och ärlige män utdrifvas, än står etc. När prester blifva bönder, och bönder blifva vidunder, Då ligger stenen i grönan dal. Uti våra berg finnas äfven på Hera ställen Rum och Grottor, hvilka dels varit Tempel åt hedniska Gudar, hvadan benämningen Puke, eller ond ande, dels tjent till boningar för de urgamla Joter, hvaraf man får höra omtalas jättar, troll, vättar, röfvarebo, vikingsnästen, m. m. Sådana äro i Upland, Laganda Här. Nysätra Sock. i Pukberget; Trögds här. Boglösa Sock. i Husberget; Frosåkers här. Edebo Sock. i Gillberge Gryte; Långhundra Här. i ett berg vid Lagga Kyrka; Frustugan på Sandhamns o i Wermdö Socken. Dalarne, Westerbergslag och Bråfallsbygden, Jättekyrkan med flera grottor i Norrberkes Socken. Bohuslän, Jätthammar i Qville Härad och Socken; ön Orost och Morlanda vid Torebo; Röfvare eller Asmunds kulan vid Tanum; Frilles Hillern vid Amundröd i Lurs Socken; öen Tjörn, Stufvan i Heås vid Prestgården. Småland, Albo Här. Skaielöf Sock. Pukekyrka; Sunnerbo Härad Lidhult Sock. i Hunnsberget; Norra Tjust här. Lofta Socken i Pukaberg; till Trollklippan i Wåxtorps Sock. Östbo här. hör den saga, att Trolleättens stamfader der borttagit ett dryckeshorn och huggit hufvudet af ett Troll, hvadan slägtens namn och vapen. På Gottland i det undransvärda Hoberget på öens Sydvestra kant, Hobergs Gubbens sängkammare; dylikt är Tjufhålet på Carlsön. I Skåne Kullamannens boning i Trollhålet på Kullaberg; och Baldursbergs håla eller Fläskgrafven vid Råbelöf ej långt ifrån Christianstad. På Dal i det stora berget i Örs Socken och Nordals Härad finnes en Grotta. Den genom trollsagorna, ja, genom många, dels löjliga , dels ömkliga och olyckliga Rättegångar vida beryktade afgrundskulan är på Blåkulla, en rund, klippfull och verkligen ryslig ö, emellan Ölands norra udde och Småland. Klippornas blåaktiga utseende har gifvit öen namn. Det var hit de elaka Gummorna förmentes rida i luften Skärtorsdagen. Ännu vilja en del Sjömän, af fruktan för påtrollade stormar, att man ej på hafvet skall nämna Blåkulla, utan i det stället kalla de då öen Känningen eller Jungfrun, – Äfvensom man på Wennern, af en dylik fruktan för Bergsrånens välde öfver vindar och vatten, gifvit berget Kinnekulle namn af Kinnebonde , till dess man fått fotfäste på landet, der man bortlagt detta vidskepliga undseende med namnen. Under de äldsta och råaste tidehvarf, före kännedomen af konster och i synnerhet af metallers tillverkande och användande, har man i Norden särdeles sysselsatt sig med stenar, dels med ingräfningar i hälleberg, dels med uppresande och hopförande af ofantliga massor, och dels med förfärdigande af allahanda verktyg, stridsvapen och Helgedomar, särdeles af Hinta. Det kan ej vara otroligt, att de Anti-Odinske Joter, som ofta bodde uti bergskulor och som kallades Jättar eller Risir, tillverkat Jättegrytorna. Märkligt är, att härvid förekomma namnen Russeberg, Ryssbo och Ryssberget. Dalin trodde, att vattnet gjort dessa hålor, och tog deraf bevis för sitt vattuminsknings System. Likaså väl kunde man tro, att Åskan tillverkat dem, men hvarföre visa vattensvall och åskviggar nu mera ej samma skicklighet att tilldana Bergsgrytor? Man kunde gissa, att de, af brist på qvarnar, blifvit nyttjade att stöta säd uti, eller såsom mortare, för att stöta bergsalt eller annani materia. Jemför Vett. Akad. Handl. Vol. 4. 1743 s. 122 etc., hvarest man får den besynnerliga uppgift, att i Jättegrytor funnits jord, urnor, aska och ben. Så mycket är säkert, att de på så få ställen finnas, att de ej kunnat vara nyttjade till något lifvets oumbärliga behof. Jag förmodar, att de blifvit gjorde, för att samla regnvatten, må hända till någon Religions ceremoni.

³ Chytræi Monum., Lagerbrings Monum. Scan, s. 287, 288. anmärkning vid Waldemars Jordbok s. 24.”

Sjöborg_s09-10 Sjöborg_s11-12 Sjöborg_s13-14 Sjöborg_s15-16 Sjöborg_s17-18 Sjöborg_s19-20 Sjöborg_s21-21 Sjöborg_s23-24 Sjöborg_s25-26

Samlade Skrifter, Erik Gustaf Geijers, Femte Bandet, Stockholm 1873, s. 89-90

”Samma gudalära, som vid vissa tillfällen helgade freden, gjorde blodshämden till den heligaste bland pligter och födde derigenom ständiga slägtkrig, föga mildrade genom de faststälda böter, hvarigenom lagarne öppnade tillfällen till försoning. En våldsam död ansågs gudarne så behaglig, att man sökte den ej blott på slagfältet, utan, hellre än att dö af sjukdom och ålder, lät »märka sig åt Oden» med svärdet. De ålderstigne störtade sig utför höga klippor, som deraf kallas ättestupor, och »foro så till Valhall». Trenne sådana klippor i Vestergötland och Blekinge bära ännu detta sista namn, och vid en annan är fästad den märkliga berättelse, att folket efter dans och lek derifrån brådstörtat sig i sjön, såsom de gamle berätta om Hyperboreer och Skyter. Inhemska sägner förmala äfven, att om någon af ålder blef sängliggande och skröplig, slägtingarne församlat sig och med klubba ihjelslagit honom.¹

¹ En sådan klubba, kallad ätteklubba, med tradition om dess forntida bruk, fans länge, och finnes kanske än, på gården Trullerum i Norra Vi socken och Ydre härad i Östergötland.

Erik Gustaf Geijers samlade skrifter ... (1873)femtebandes89-90

Tidning för Wenersborgs stad och län, 1880-01-02, Sida 4 / Fattigwård och fattiggårdar (Föredrag wid Södra Wi folkhögskola)

Tidning för Wenersborgs stad och län

”De medel, som annars brukades mot fattigdomen, woro ofta de grymmaste. Af be nyfödda utsatte man i skogen de swaga och wanlytta, som man förutsåg skulle blifwa till andras börda. Gamla och orkeslösa slogos wäl en och annan gång ihjäl med ”ättarklubban”. Oftare föredrugo de dock att sluta sin ömkliga tillvaro genom att kasta sig utför ättestuporna, som ännu wifas här och ber i wåra bygder.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s