Foto från Folkbladet

”Them pina til enn sann bekennelse”

 

”When I looked out my window
Many sights to see
So many different people to be
That is strange, so strange
Must be the season of the witch”.

Den engelska sångerskan Julie Driscoll framförde Donovans låt Season of the Witch på plattan Open från 1967.

Om en månad är det påsk med alla traditioner och historier om påskkärringar. Påskspel uppförs och barnen klär ut sig. Skärtorsdagen är enligt folktron den dag då häxorna begav sig till Blåkulla. I Finspångstrakten finns dramatiska och hemska sägner som berättar om vad som utspelade sig i skogarna norr om Finspång vid Trollkärringeberget. Det finns bevarade dokument som berättar om en sanning som är hemskare än dikten.

Finspångsprocessen

Sommaren 1617 hölls ting i Finspång. Nio kvinnor hade fängslats och var anklagade för trolldom. Kvinnorna kom från Finspång, Norrköping och Vånga. Det var bl.a. Elin, Kerstin, Margareta Ingrid, Kirstin och Lusse. Många ämbetsmän och präster var samlade för att döma kvinnorna. Det beslutades att kvinnorna skulle genomgå vattenprovet. Detta gick till så att händer och fötter knöts samman. Därefter kastades kvinnorna i vattnet. Detta skedde i gölen (i närheten av Trollkärringeberget) som än idag kallas för Trollkärringegölen. Flöt kvinnan var hon skyldig och sjönk hon var hon oskyldig. Innan den anklagade kastades i vattnet slogs ett rep runt midjan för att få henne i land igen. Kvinnorna var dömda skyldiga innan de genomgick vattenprovet. Vid nästa ting skulle de: ”Them pina til enn sann bekennelse”; som det står i protokollen. En av de anklagade, Lusse från Mullsäter, avled vid detta tillfälle. Om detta berättar ett brev, till Domkapitlet i Linköping, från prästen Bengt i Skedevi socken. Prästen frågade var han skall begrava den trolldomsanklagade Lusse som avlidit under pågående rättegång. Den 29 juni 1617 begravdes hon på en avsides plats på Skedevi kyrkogård. För de kvinnorna som överlevde tortyren fanns inget hopp när tinget fortsatte. De dömdes skyldiga och……

Mer om denna dramatiska historia kommer ni att få läsa i Östergötlands Museums Traditionsbok som kommer i höst.

Avslutningsvis berättar jag vad som hände annan kvinna från Hällestad. Den 7 januari 1620 stod Lusse i Svarttorp inför tinget. Hon anklagades för samröre med Satan och blåkullafärder. Hon berättade hur hon träffade Satan. Detta skedde på ett gärde vid Hallsberg. Under tre torsdagar hade hon samlag med Satan. Om Blåkullafärderna sade hon att det var en tillfällighet att hon kom till Blåkulla. När hon satt och mjölkade kom det en vind och ”förde migh til blåkulla”. I förhör med prästen i Hällestad erkände hon samlagen med Satan. Vid det sista förhöret i januari 1620 var Lusse mycket förtvivlad, Hon försökte, in i det sista, förneka allt hon tidigare erkänt men hon kunde inte emotstå pressen Kvinnan dömdes till döden och avrättades genom att brännas på bål 1620.
”Must be the season of the witch”.

Christer Öjring”

(Christer Öjrings krönika, Folkbladet, 2011.03.23)

Foto: Björnelf Christina (från NT)

”Ända fram till Essis barndom var Bleklången viktig både som transportväg in till Finspång och förfiske. Många turer roddes förbi ”Trollkärringeberget” som talades om som det berg där ”häxorna” fick genomgå vattenprovet.

-Från generation till generation har det här berättats. Eftersom jag haft mina förfäder här hela tiden vill jag gärna tro att det är så, berättar Essi.

Den historia som blivit kommunens version har valt ett annat ”Trollkäringeberg” inne i skogen; en ättestupa där de dömda kvinnorna ska ha knuffats rakt ner i ett brinnande bål.”

(Okänd häxhistoria lever i lokala sägner, Christina Björnelf)

”I århundraden har sägner om processen i skogen norr om Finspång levt vidare i folkmun. En del av den gamla vägen har kallats Blåkullebackarna. En liten tjärn heter Trollkärings göl. Berget heter Ättestupan och gränsmärket mellan Risinge och Hällestads socknar heter på gamla kartor Trollkärings röse. Ett stycke bort ligger en häll där trollen sägs dansa på midsommarnatten. Det finns också en grotta där kvinnorna ska ha gömt sig från myndigheterna en tid. Enligt legenden sägs att kvinnoröster ibland ropar förtvivlat ”Jag är oskyldig!” i skogen. Den som dristar sig till att härma dessa röster faller död till marken innan solen gått ned. Så hände det en gång med en obetänksam dräng.”

(Wikipedia / Häxprocessen i Finspång)