Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,

VästergötlandMuseum_Carl Victorin1897_1900

Ättestupan på Halleberg, Fotograferad av Carl Victorin, mellan 1897 och 1900, Västergötlands Museums Arkivet

Utsikt mot Halle- och Hunneberg från nordöst_Andrén, Victor, 1885

Utsikt mot Halle- och Hunneberg från nordöst, Andrén, Victor, 1885 / Publicerad av Uppsala universitetsbibliotek

Halleberg_vykort

Riksintressen för kulturmiljövården (Plats med tradition)halleberg_R_Karta

Halleberg – Häcklan / Ättestupan Referenser

scanned_ref

Suecia antiqua et hodierna – Erik Dahlberg (1698 – 1715): 

”Vestigia hodierna vetustissimae arcis et Vestrogothicorum Regum Sedes Edsborg, cum facie locorum vicinorum. Sita est illa fluvio Giötha alf in Vestrogothia. = Deliniato proecipitii Ættestupa dicti, in monte Hæclaberg: nec non loci illius famosi, ubi olim oblationes fiebant Diis gentilium, hodie Hästewads Stenar vocati, prope Raunum in Vestrogothia

(Lämningar efter det urgamla Edsborg, fordom västgötakonungarnas residens, liggande i Göta älv i Västergötland, jämte kringliggande bygd. Den så kallade Ättestupan på Häckleberg jämte den rycktbara plats, där det fordom offrades till hednagudarna, numera kallad Hästevads stenar, vid Rånnum i Västergötland)

suecia_gravur

”Häklaberg eller Häkleklint, i Tunhems Socken, ligger i den wackra Dalen, emellan Hall och Hunneberg, Der är en ganska hög och besynnerlig ättestupa på södra sidan, wid pak 50 alnar hög. Ofwantil är Wålehall, som liknar et hjerta, och har å ömse sidor twå halfrunda fåten i Berget, på hwilka de i hedendomen tyckas hafwa suttit, wid sitt Offrande, innan de stortat sig utföre. Der under är en Brunn eller dam, hwaruti döde blifwit twagne, och sedan begrafne i de många der befinteliga högar.”

(Inledning til Geographien öfver Sweriges Rike, Författad af Eric Tuneld, Fjerde Uplagan, 1762, s. 252)

1762_252

”Swea Rikes Kyrko-historia från år 828 til år 1000”,  Sammanletad Olof O. Celcius, Lund 1785, s. 36-37:

SveaRikesKyrko36-37

‘”Der Berg liegt einem so schroff über dem Kopf, wie eine Ättestupa, und droht selbst als ein Ättestupling, seines hohen Himmelssitzes müde, einem auf den Kopf zu kommen. Es geht diesen seinen Fufs immer auf und ab, wohl an ¾ Meilen; kleine freundliche Wohnungen mit einem Feldchen, und Wiesen, die sehr fruchtbar sind, liegen zwischen den Bergen eingeklemmt zu den Füfsen; auch der Hunneberg rechts zeigt eine eben so scharfe Seite.” 

(Reise durch Schweden im Jahr 1804, v. 1-2. Arndt, Ernst Moritz, Berlin 1806, s. 274-275)

Reise durch274-275

”Häckle oder Häckleklint, ein einsamer grofser Felsen. Dies, sagt man, war eine Ättestupa, von wo die Helden der Vorzeit, die nicht hatten durch das ehrliche Schwerdt fallen können, sich lebensüberdrüfsig in den raschen Tod stürzten, um desto schneller und gewifser mit Odin und seinen Helden zu schmausen und zu turnieren. Wer will diese Ättestupa jetzt ausmachen, da der ganze grofse Berg nur Eine Ättestupe ist? Mehrere Grabhügel liegen hier herum, die auch ihre Steine haben.
Nach der Ättestupa hört der Halleberg auf und der Hunneberg verändert seine, bis jetzt mit ihm parallele, Richtung nach Westen mehr nach Süden, und begleitet den Wanderer links noch eine halbe Meile. Hier waren einige Wassermühlen, und fast bei jedem einzelnen Gehöft sieht man kleine Mühlen, die viel Holz kosten, und doch immer schlechtes Mehl geben.”

(Reise durch Schweden im Jahr 1804, v. 1-2. Arndt, Ernst Moritz, Berlin 1806, s. 278)

Reise durch Schweden im Jahr 1804_s278

På ättestupan vid Halleberg.

Här stod mannen uti fordna dagar
Med förakt för lifvet och dess Härd,
Och, till trots utaf naturens lagar,
Hängick dristigt till en annan verld.

Tiden sträckt sin jättearm kring Norden :
Kraften, åldrad, tynar på dess berg;
Och snart finns en skilnad ej på jorden
Mellan Nordens man och Söderns dvärg.

Höge fäder! uppå edra grafvar
Hören eden, som en ättling svär:
Förr’n ert Manhem trampas utaf slafvar,
Vill jag dö, som eder värdigt är.

Och när bojor andra skuldror trycka,
Deras jern skall studsa från min arm.
Frihet! Frihet! mannens första lycka!
Dig jag äga skall vid grafvens barm.

När en ättling vandrar se’n på fjällen,
Af hvars boja klippan genljud ger,
Skall han rodna vid en blick på hällen,
Som påminner veklingen om er.

Och måhända, fäder, skall ert minne
Stiga opp kring branten af en graf,
Och ge styrka åt hans dufna sinne
Till att kasta slafvens boja af.

1815.

(Samlade skrifter, af Vitalis, Erik Sjöberg, Stockholm 1873, s. 56-57)

1815Vitalis

”De båda styckena »Trollhättan» och »På ättestupan vid Hälleberg» äro minnen ifrån författarens besök å dessa ställen d. 15 Juli 1815; och Sjöberg skref i bref, kort derefter, till C. O. Berglund: »Jag for förbi Hallenberg, det högsta jag ännu sett i min lifstid. Våra förfader hade funnit platsen tjenlig för sin sista resa; med ett ord: der hade varit ättestupa. Klippan steg lodrätt i skyarna, liar och der hängde en utstående sten till hälften lossnad, och på dem klättrade jag upp. Utpå kanten var plan som isen på en sjö i Januari: jag geck ut så långt mitt mod tillät, det vill säga ganska långt, likväl icke alldeles så långt som våra förfäder. som foro till Walhall. Men o himmel! hvilken bäfvan betog min lekamen. när jag skulle gå ned. Nu förstår jag, hvad det vill säga, att hjertat sitter i posteriora. När jag gjorde ett steg, rullade de murknade stenarne undan mina darrande ben, och jag hängde då på mina armar mellan himmel och jord, tills mina fötter letat upp ett annat lika skröpligt fäste. Slutligen kom jag likväl ned lika helskinnad som i Gamla Testamentet de Tre män (Sadrach. Mesach och Abednego) ur den brinnande ugnen».”

(Samlade skrifter, af Vitalis, Erik Sjöberg, Stockholm 1873, s. 416)

416Vitalis

Halleberg är mindre, men för öfrigt af samma beskaffenhet med Hunneberg, hvarifrån der skiljes af en dal, som endast är 6 eller 7 bysseskott bred. På detta berg finnes en enda sjö, Hallsön kallad. En del af berget kallas Häckla eller Häckleklint, som med en dal är skild från det öfriga berget. Denna klint är det högsta ställe på detta berg. Här kan man med lätthet se öfver hell Hunneberg med dess sjöar och hemman. År 1814 mättes kögden af Häckleklint med ett från spetsen nedsänkt snöre, och befanns vara 88½ aln. Nu är väl sannt, att detta icke var lodrätta högden; dock ej mycket derifrån; ty här är väggen på berget mera perpendikulär, än på alla andra ställen. Här hade ock våra Förfäder, de gamle Göter, en Ättestupa, der de störtade sig utföre, och hissade segel till Odens Ö, utan att tänka på återresan. Öfverst är berget slärt och kallas Wåhlehall eller Wallhall; nedanföre är en Damm, som mäsk är igenvuxen, hvilken af Allmugen kallas Onskälla eller Odens damm.” 

(Försök till En Korrt Beskrifning om Skara Stift, Författadt af F. E. Lindskog, V. Häftet, Skara 1816,  s. 165)

Försök till en korrt Beskrifning om Skara Stift, 5. cilt_s165

”Men komt over een, door bruggen met het land verbonden, -boschrijk eiland van de Götha-Elf, niet ver van haren oorsprong uit den Wener, en vervolgens tusschen twee geïsoleerd liggende bergen , den Halleberg en Hunneberg. — Hooge en steile rotswanden vormen den Halleberg: de een dezer rotswanden, omtrent 8o ellen hoog, wordt niet zonder waarschijnlijkheid eene attestupa der heidensche Zweden genoemd ; de vlakke rug draagt den naam walehall of wallhall; aan den voet des bergs, naast een dorpje, in de nabijheid van den bijna vergroeiden kleinen Odensvijver, verheffen zich, 3 a 4 ellen boven den grond, 7 regt op staande steenen, die een vierkant vormen en hästevadstenar heeten; omtrent 100 ellen zuidelijker vormen 12 kleinere steenen eenen ring: hier werd waarschijnlijk door de heidensche Zweden eens gerigt gehouden.”

(Reis door Zweden, Noorwegen, Lappland, Finnland en Ingermannland in De Jaren 1817, 1818 en 1820 door Friedrich Wilhelm von Schubert, v. 3. , s. 178 – 179)

Twee178-179

”Und hinter der Stadt erhebt sich wie aus der Fluth senkrecht der gewaltige Halleberg, ein Fels von der Länge einer Meile, der mit dem Hunneberg, einem noch gewaltigeren Felsen, ein wunderbar wildes Thal bildet. Sie regen unsere Phantasie mächtig an, denn hier war im grauen Alterthume eine ättestupa, von der hohen Klippe stürzten sich die Alten hinab, wenn Alter oder Krankheit sie fürchten ließen, den verachteten Strohtod zu sterben. Manche Sage von den Hunnen und ihrem Anführer Hallo — die den Felsen ihren Namen gegeben — leben noch im Volke. Nur kurze Zeit hielt ich mich in Wenersborg auf; ich wollte noch vor der Nacht die Trollhätta erreichen.”

(Bilder aus dem Norden, gesammelt auf einer reise…, Theodor von Wedderkop, v.2., Oldenburg 1845, s. 490 / HathiTrust’s digital library)

489-490

Munkesten (6 fjerd.), och icke långt derifrån, mellan de tvär- branta bergväggarna, som bilda dalen, den ryktbara ättestupan. Uppresta hällar beteckna ett domarsäte, ofvanför hvilket ättestu- pan reser sig hotande majestätisk.”
(Vägledning för Resande i Sverige [pdf från Kungliga biblioteket], af G. H. Mellin, Stockholm 1846, s. 65)

Resande_s65

Halleberg, the other hill in question,which is only separated from Hunneberg by a narrow valley, is said to have derived its name from Hallo, a renowned chieftain of the Huns, who after the ”Klubb-fejd” retreated to Billingsberg, where he built and fortified a town, the remains of which are still visible; where for a long time he bravely defended himself.

Independently of the above legend, and the great natural beauty of the pass between Hunneberg and Halleberg, these hills are remarkable in more respects than one.

At the foot of Halleberg, for instance, is pointed out so-called Domare-Ring, a circle of large stones, placed upright on the green sward, where, in former times, judgment was administered.

And immediately beyond the Domare-Ring, is a mural precipice of from two to three hundred feet in height, called the ”Atte Stupa,” from the summit of which, according to tradition, the infirm, the ”utlefvade,” or those who had out-lived their powers, and those who were weary of life, were accustomed in crowds, and after feasting and drinking, to cast themselves headlong; for, according to the creed of their great hero and lawgiver Odin, by thus committing suicide, they qualified themselves to enter into the joys of Valhalla!”

(Scandinavian Adventures During a Residence of Upwards of Twenty Years, by L. Lloyd, London 1854, Volume 1, s. 18-19)

Scandinavian 18 19

”HÄKLAN eller HÄKLEKLINT i Tunhem» socken af Westergötland, 170 fot hög, 
ligger vid södra ändan af Halleberg, mellan detta och Hunneberg; der är en ganska hög och besynnerlig ättestupa på södra sidan, vid pass 50 alnar hög. Ofvantill är Walekäll, som liknar ett hjerta och har å ömse sidor två halfrunda säten i berget, på hvilka de i hedendomen tyckas hafva suttit vid sitt offrande, inan de störtade sig utföre; derunder är en brunn eller damm, nu mer igenvuxen, hvaruti de döda blifvit tvagna, och sedan begrafna i de många der befintliga högarna. I denna dal mellan Halle-och Hunneberg stå Hästevads Stenar, hvarest fordom varit en ansenlig tingsplats, kallad Domare-Ringen, der de gamla hållit ting; här omkring äro många griftplatser. På en af dessa domarestenar blefvo konung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas namn inhuggna år 1752, då detta ställe besöktes af dem. Denna dal är af naturen, likasom med murar, af bergen så väl förvarad, att man der tyckes vara långt säkare för fiendtliga anfall än i den starkaste fästning; i berget är en stor grotta.” 

(Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Tredje Bandet. G-H / 1862, s. 504)

0508.1

”ÄTTESTUPAN VID HÃKLEKLINT.

Den göthiska fornâldern var en hård tid, men en tid af kraft och manlighet, af högsinthet och poesi. Den lära Odin införde i norden hade ett hufvudsyftemål: att bilda ett folk af krigare och hjeltar, och var härpå beräknad med sällsynt klokhet och konseqvens. De stilla, fromma dygderna: tålamod, försonlighet, resignation, voro ej de, som passade för en sådan afsigt; det var krigarens egenskaper, som borde utvecklas, och det frö, Odin härtill utsådde, föll afven i en fruktbar jordmån. Folket var enfaldigt, rått och okunnigt; klimatet var strängt, snö och is betäckte marken under större delen af året, och jorden förmådde, under den tid hon var fri från sin kalla vinterdrägt, endast i utbyte mot ihärdigt arbete, lemna en knapp, ofta otillräcklig skörd, det ytterst nödtorftiga till lifvets behof, intet till dess nöjen och vällust. Men i böljan simmade en talrik slägt, som inbjöd till fiskets lätta sysselsättning; i skogarne gästade ej blott en mångfaldig befjädrad skara, utan äfven den sluge räfven, den grymme vargen och den starke björnen; de kallade till ett krig, som erfordrade både fintlighet och styrka, och gaf ej blott en afbild af det verkliga kriget, utan kunde äfven anses som en förberedande skola dertill; och på andra sidan hafven bodde folk med mindre seniga armar, med mera
vekliga sinnen, men af en gifmild natur försedda med skatter af alla slag, ej blott guld, silfver och ädla stenar, men praktfulla kläder, ymniga skördar och rika vinberg, och dessa skatter voro den starkes och den tappres tillhörighet. Att vara stark och tapper, var således vilkoret för att blifva rik och mäktig, och den egna böjelsen öfverensstamde derföre med gudaläran. Att odla jorden och sköta fredens yrken, var väl ej föraktadt, ty sådant bidrog äfven till lifvets uppehälle, men det var ej mannens förnämsta utmärkelse. Denna var stridbarheten, modet, trotset af faran, föraktet för döden, alla de egenskaper med ett ord, som sammanfattades i det uttrycksfulla ordet’ mandom. Ett folk af kämpar, hvarje ögonblick färdigt till strids, kunde ej räkna på ett långt lif, och en hög ålder ansågs derföre icke som någon gudarnes välgerning. Tvärtom betraktades döden, i naturlig ordning vållad af ålderdom, i förening med bräcklighet och aftagande krafter, snarare som en olycka och en vanära; den nesliga strådöden förde ej till gudarnes boning, utan endast till Hels mörka rike, der skuggorna i sorglig tystnad, bland köld och dimmor, afbidade den slutliga förlossningen genom Ragnarök. Deremot utsände Odin, stridernas och vishetens gud, Walhalls mör, de stålklädda, men sköna Walkyriorna, att till sig inbjuda Einheriarne, dem, som fallit för svärdet. För dem öppnades Walhalls salar, den eviga glädjens och njutningens boningar. Alla de fröjder, som utmärka krigarelifvet, väntade dem här i rågadt mått efter döden. I blanka rustningar tågade de hvarje dag ut till striden, kämpade och fäktade, osårbare och oöfvervinnelige, och då kampen var slutad, tågade de, försonade och vänner, hem till gudabordet, som för dem stod dukadt med kraftiga rätter, och de sköna jungfrurna uppassade dem dervid, iskänkte det fradgande mjödet och blefvo sjelfva segrarens belöning. Skalderna besjöngo deras bragder och nattens skymning sänkte sig öfver de lycklige, för att snart vika för en ny solskensdag, en fortsättning af samma nöjen, utan trötthet och utan ledsnad.

Det stod likväl icke i hvars och ens makt, att på slagfältet förvärfva sig Einheriarns rätt. Döden skonade der ofta den tappre, för att låta honom återvända krönt af segern. Att efter ett lif, tillbragt i fejder, bland hafvets stormar, bland mödor och försakelser, afsäga sig hvilans behag, hemmets trefnad, makas och barns sällskap, for att utan uppehåll söka nya strider, hade varit ett våld på menniskonaturen, som man åtminstone icke kunde vänta det alla skulle underkasta sig, och om de det gjort, skulle landet förvandlats till en öken och hjeltarnes stam utdött. Man måste sålunda medgifva ett medel, att undgå strådödens förakt och förvärfva inträdesrätt i Walhall, utan att på slagfältet hafva fallit för svärdsudd. Den kloke Odin uppfann ett sådant medel, och var sjelf den förste som använde det. Då han kände sina krafter aftaga och sitt slut nalkas, lät han hemta sitt svärd, ristade sig dermed, förblödde och från den strömmande bloden lyfte sig själen ur dess röda vågor upp till Gimle. Efter hans exempel låt sedan mången åldrig krigare, som döden hotade att öfverraska under sotad ås, rista sig med Geirsodd, och blef sålunda en välkommen gäst hos Odin, med anspråk på samma rang som Einheriarne.

Det gafs likväl äfven ett annat sätt att förvärfva denna rang, och sådant var, att störta sig utföre en ättestupa. Då en åldrig man besöktes af dessa dödens förebud, som vid årens annalkande sällan uteblifva, af tyngd i lemmarne, skymning för ögat, slapphet i sinnet och styrkans förminskning, då samlade han de sina och förkunnade dem sitt beslut, att gå till Odin. De följde honom nu upp på ett högt och brant berg, på hvars spets ett offer åt gudarna anställdes, under hvars forrättande han satt, omgifven af hvad som var honom kärast i lifvet, hustru och barn, svärd och öfriga vapen. När offret var slutadt, tog han ett högtidligt afsked af sina anhöriga, begaf sig till brådjupets kant och störtade sig derutföre. Nu skyndade hans slägtingar ned till bergets fot, upptogo hans krossade lekamen, tvådde den i en vigd brunn och anförtrodde den sedan åt bålets lågor, eller nedsatte den i hög, efter de olika begrafningssättt, som voro brukliga på särskilda tider. Merändels begrofs eller brändes han likväl i ättestupans grannskap, och en sten restes öfver hans aska. Ingen veklig gråt oskärade den bortgångne hjeltens minne. Man gladde sig åt, att han nu var lycklig hos gudarne, och sorgen instängda sig i hjertats tysta helgedom.

Bland ättestuporna år den s. k. Häklan eller Häkleklint vid södra ändan af Halleberg, eller mellan detta berg och Hunneberg i Tunhems socken och Westergöthland, en af de förnämsta. Den är ungefär 40 alnar hög och ett fall derifrån måste sålunda ovilkorligen medföra döden. Ofvanpå dess topp är Wålehäll, som har formen af ett hjerta, med tvänne halfrunda säten inhuggna i berget, på hvilka mannen satt, omgifven af de sina, under offret, och nedanföre äro en mängd resta stenar, kallade Hästevads Stenar, samt icke långt derifrån 12 smärre sådana, utgörande en domarering.

Dylika ättestupor finnas på flera ställeni landet, hvarförutan det äfven icke sällan var brukligt, att i stället för sådana störta sig i hafvet. Alla dessa vägar förde likväl till samma mål: ett ärofullt minne på jorden och en ovanskelig sällhet bortom den!”

(Nytt sockenbibliothek för år 1864, Förra Halfåret, P. G. Berg, Stockholm 1863, s. 195-198)

Nytt sockenbibliothek01 Nytt sockenbibliothek02 Nytt sockenbibliothek03

”Ättestupa vid Häkleklint

Nordens gamla folk, som i kämpalifvet såg sin högsta kallelse och derföre fruktade ålderdomen, som bräckte de kroppsliga krafterna, tyckte sig äga rätt att afklippa lifstråden, när de behagade, heldre än att dö en föraktlig strådöd. 

Då en åldrig man besöktes af dödens förebud, som vid årens annalkande sällan uteblifva, samlade han de sina och förkunnade dem sitt beslut, att gå till Odin. De följde honom upp på ett högt och brant berg, på hvars spets ett offer åt Gudarne anställdes, under hvars förrättande han satt, omgifven af hvad som var honom kärast i lifvet, hustru och barn, svärd och öfriga vapen. När offret var slutadt, tog han ett högtidligt afsked af sina anhöriga, begaf sig till brådjupets kant och störtade sig utföre. Nu skyndade hans slägtingar ned till bergets fot, upptogo hans krossade lekamen, tvådde den i en vigd brunn och anförtrodde den sedan åt bålets lågor, eller nedsatte den i hög, efter de olika begrafningssätt, som voro brukliga på särskilda tider. Merendels begrofs eller brändes han likväl i ättestupans grannskap, och en sten restes öfver hans aska. Ingen veklig gråt oskärade den bortgångne hjeltens minne. Man gladde sig åt, att han nu var lycklig hos gudarne, och sorgen innestängde sig i hjertats tysta helgedom. 

Den ättestupa vi här i bild framställt, är den s. k. Häklan eller Häkleklint vid södra ändan af Halleberg, eller emellan detta berg och Hunneberg i Tunhems socken och Westergötland. Den är ungefär 40 alnar hög och ett fall derifrån måste sålunda ovilkorligen medföra döden.

”Trenne sådana klippor”, säger Geijer, ”i Westergötland och Blekinge bära ännu detta sista namn. Straxt vid Hellaryds kyrka i Blekinge är en brant klippa, som kallas Valhall, hvarifrån enligt sägen, menniskor fordom störtat sig i den under klippan belägna Valsjön. En dylik ättestupa förekommer på berget Valhall vid sjön Strängen i Kylingareds socken i Westergötland. Äfven i Jemshögs socken i Blekinge är ett högt berg, benämdt Valhall, med en brant sida åt en tätt invid belägen sjö. På Halleberg i Westergötland kallar folket det öfversta berget för Våhle-hall (Valhall) och berättar, att de, som störtat sig utföre, sedan blifvit tvättade i en numera igenvuxen damm, som kallas Ons-källa (Odens källa).” 

(Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / s. 260 – 261)

0264_0265

”Ättestupan och ”Hästevads Stenar” vid Halleberg. 

Utkast af Claës Joh. Ljungström. 

Nästan hvarje lärobok i svenska historien har det påståendet, att man icke vet när Sverige började bebyggas. Om den saken lärer man väl också komma att få förblifva i okunnighet. Visserligen visa oss mångahanda arkeologiska förhållanden, att det är långt före den kristna tidräkningen som här funnos både folk och kultur, men huru långt före denna det så var, lärer icke kunna uppspåras. Dock spåras olika folkstammar, som genom tiderna framgått öfver vårt land; och efter de minnen, hvilka de lemnat, indelar fornforskaren tiden, hvarunder Sverige haft befolkning, i trenne åldrar: stenåldern, bronsåldern, jernåldern, hvilka likväl icke obetydligt inga i hvarandra, så att något bestämdt afslutande af den ena och börjande af den andra svårligen kan utsättas. Jemförelsen mellan fynden och begrafningsplatserna från dessa åldrar hos oss samt dylika från och i andra länder kan till god del, och skall än vidare, i den mån den arkeologiska antropologien utvecklas, gifva vid handen hvilka folk, som här haft sina bopålar, men det noggranna bestämmandet af tiden för deras vistande här möter åtminstone ännu rätt stora svårigheter. 

Talrika minnesmärken – i mängd och i egenskap olika i olika landskap – af framfarna slägten finnas, och allt flera komma årligen i dagen, och kännetecken visa sig efter folk såväl med olika kultur, som af olika ras. 

Den ras, hvilken af Sveriges befolkning äfven synes hafva varit den äldsta såsom ock stått på lägsta kulturgraden, har man kallat stenålderns folk. Dess vapen och verktyg voro endast af sten, såsom flinta, der det på denna var tillgång, eller andra hårda stenarter. 

Kom så bronsålderns folk, som äfven begagnade sten till vapen m. m., men ock kände den af koppar och tenn sammansatta metallen, som namnes brons, hvaraf svärd och spjut, prydnader och husgerådsting o. s. v. förfärdigades. 

Denna period efterföljdes af jernåldern, då jernet blef kändt och begagnadt. 

Hufvudsakligast under sednare bronsålderstiden och förra delen af jernåldersperioden var det som liken brändes och askan samlades i en ler-urna eller annat kärl eller emellan några mindre stenskifvor samt sattes i en hög, hvilken deröfver uppkastades. Omkring eller på högen restes understundom en rundel af stenar (minnesstenar, vårdstenar) och denna rundel nämnes ofta med namnet »Domarering». 

Sådana högar, vanligast kallade Ättehögar, firmas talrikast i södra och mellersta Sveriges landskaper; och af de landskap, som hysa de flesta, är Westergötland ett. 

Der, och synnerligast i slättlandsdelarne samt närmast intill och i trakterna af de så kallade öfvergångs-formationsbergen såsom Hunne- och Halleberg, Kinnekulle, Billingen, Olle- och Mösseberg m. fl., men äfvenväl i närheten af de större, vare sig stillastående eller flytande vattnen, till och med in i skogs- och bergsbygderna, finner man dessa begrafningsplatser, stundom i hög vid hög till fyratio- och femtiotal, på samma gång i samma nejd det finnes grafvar från den egentliga stenåldern. 

Hela Westergötland är sålunda en af urminnes tid befolkad bygd. 

Vissa delar hafva dock haft både tidigare och talrikare inbyggare. 

Sådana delar äro, enligt hvad förut är antydt, de, hvilka ligga närmast vattnen, såsom vid Göta elf, vid Wenern, vid de öfriga strömdragen, – minst vid Wettern. Vattnen voro vägarne, utefter hvilka folken drogo fram. Stränderna blefvo sålunda först befolkade. – Sådana delar äro också nejderna invid de höga bergen, der, såsom ännu i dag, ängderna voro fagrast och behagligast, äfvensom, så snart jord började odlas, man fann att jordmånen var bördigast. 

Häraf skälet till de på sådana ställen talrika fornlemningarne af grafkamrar, hällegrafvar, kummel, ättehögar, minnesstenar, domareringar och slutligen runstenar. 

Att i trakten af Trollhättan, detta af ålder i och vid Göta elf bekanta ställe, skola finnas åtskilliga sådana fornlemningar faller sig sålunda helt naturligt. De träffas också talrika i den nejden. Vid Tunhems prestgård äro ättehögar och stensättningar nära intill foten af Hunneberg, vid egendomen Nygård, äfven i bergets närhet, och vid Forstena-slägtens gamla stamgård äro flera ättehögar. 

Den vackraste stensättningen i orten är dock den, som finnes vid foten af Halleberg belägen utmed så väl allmänna landsvägen som jernvägen emellan Wenersborg och Herrljunga, och hvilken vanligen kallas Hästevads stenar, hvilket namn är taget efter den närbelägna gården Hästevadet

Denna stensättning, som finnes på en öfver den omgifvande marken föga upphöjd samt till toppen utjemnad ättehög, som likväl nu mera synes högre, än den i verkligheten varit, derigenom att den blifvit kringgräfd för erhållande af grus vid Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga jernvägens framdragande härstädes, är alldeles rund och har en diameter af trettio alnar. Dess omkrets är sålunda nittio alnar, och stenarne, åtta till antalet, stå lika långt, nämligen något öfver tolf alnar ifrån hvarandra. Dessa stenar äro synbarligen tagna från det närbelägna Halleberg, ty de bestå af samma materia, som bergets öfre och mäktigaste lager, nämligen trapp

Den sydligaste stenen, hvilken står så nära jernvägen, hvilken här har en djup »skärning», att en undermurning måst göras på det kullens sida med 
stenen icke måtte utfalla på vägen, är fem och en half fot hög, och följer man sedan stensättningen härifrån rättsols, befinnas de öfrige hafva den resp. höjden af åtta, sex, sju, sex, sex, åtta, sju fot. Den nordostliga stenen är en sju fot bred och slät häll, ofvanifrån och nedigenom itu, men sammansatt med fyra jernkrampor, af hvilka de tre nedre bortkommit genom sådana, som icke förmått skilja mellan mitt och ditt. 

Å denna stenhäll är inhuggen en inskription, som vittnar om fornforskningens ståndpunkt och aktningen för våra fornminnen för mer än hundra år sedan. Skriften, må, för att aflägga detta vittnesbörd, här anföras. Den lyder: 

UPPÅ KONUNG 
ADOLPH FREDRIKS 
OCH DROTTNING 
LOVISA ULRICAS 
BEFALLNING NÄR DE DEN 8 AUGUSTI 1754 
BESÅGO DETTA STÄLLET 
BLEF DENNE DÅ KULLFALLNE STE 
NEN UPPREST AF LÄNETS 
HÖFDINGE GREF 
ADOLPH MÖRNER. 

Någon annan inskrift har ingen af dessa stenar, för såvidt man icke gifver akt på en mängd i mossan på dem ritade namnteckningar. 

Trettio alnar öster om denna med minnesstenar planterade hög är en annan äfven af trettio alnars diameter. Denna är dock i toppen illa tilltygad, endera af skattgräfvare eller – kanske af jernvägsarbetare. 

Norr och nordost härifrån, på ungefär ett hundra alnars närmaste afstånd, resa sig de lodräta klippväggarne af Halleberg, och här är, enligt sägen, Hallebergs Ättestupa. Dock må nämnas, att lika höga branter finnas på flera ställen af berget, såsom synes, ehvad man färdas på lands- eller jernvägen, hvilka gå nästan parallelt med hvarandra genom den dalgång, som här är emellan Hunne- och Halleberg, och hvilken synbarligen i urtiden uppkommit derigenom, att vid någon jordrevolution Halleberg remnat af ifrån Hunneberg.

Den ifrågavarande ättestupan, »Hälleklint» kallad, är nära nittio alnar hög från bergraset derunder till öfversta kanten. Sjelfva bergraset, hvari de utför ättestupan sig fordomdags nedkastande ofelbart måste hafva blifvit krossade emot de hvassa och kantiga stenarne, har en höjd lodrätt taget af omkring tjugu alnar.

Nedanför ättestupan är uti rak linie emellan denna och ättehögarne en liten oval dam af fyratio alnars längd och tjugu alnars bredd, som bär namnet Odens dam och som nästan aldrig uttorkar. Sägnen är att här tvåddes liken efter dem, som sökande Wallhall gåfvo sig utför ättestupan.

Utsigten redan från ättehögarne, men ännu mera från ättestupans klint, helst åt sydvest utöfver Karteneds och Sandgärdets egendomar dels framåt Nygård utmed Hunnebergs branter, dels öfver slätten åt Rånnum och Göta elf samt Trollhättan, på hvars vestra sida skogbeklädda bergkammar te sig, är hänförande för den, som har ett för det sköna i skapelsen öppet sinne.”

(Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / s. 4445 – 46  / 1869-1885) 

Svenska Familj-Journalen1 Svenska Familj-Journalen2

0050

”Nu feck han för mera än ett år sitt hemvist i Westergötland, å Särestads prostgård; feck på resan dit, som den tiden, innan Göta kanal kommit till stånd, endast, kunde ske landvägen, bestiga Kinnekulle och blicka ut öfver Wenems vidsträckta vatten; feck vidare under sommaren tillfälle att besöka Trollhättans natursköna nejd och skåda dess mäktiga vattenfall; så äfven ättestupan å Hälleberg — föremål, hvaraf intrycken voro så djupa och hänförande, att han måste gifva sina känslor luft i sång.”

(Samlade skrifter af Vitalis,  Stockholm 1873, s. XXX)

VitalisXXX

”På Halleberg i Vestergötland kallar folket öfversta berget för Våhlehall (Valhall) och berättar, att de, som störtat sig utföre, sedan blifvit tvättade i en nu mera igenvuxen damm, som kallas Ons-käla (Odenskälla).” 

(Samlada Skrifter, Erik Gustaf Geijers, Femte Bandet, Land och Folk från Hedniska Tiden, Stockholm 1873, s. 89)

s89

”Quæ sicca et valde macra pars montis nomine appellatur »Häcklan». In parte ejus meridionali insunt illa magna, jam ab antiquis temporibus laudata, loca prærupta, quæ nomen »Hallebergs-ättestupa» acceperunt.”

(Kongliga Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Ny Följd, Femtonde Bandet, 1877, Stockholm 1877—79, s. 4)

KONGLIGA_SVENSKA_VETENSKAPS_AKADEMIENS_HANDLINGAR_s4

15. Went to see some mountains near Wenersborg, called Hunneberg and Halleberg. Saw a place, a great precipice, where dévots of old threw themselves down, in order to go to heaven to Odin. There is a pond below where the corpses were washed, and urns are dug up, in which the ashes of the burnt bodies were buried. These places are called ‘ättestupa.’ The place is in a defile between the mountains before mentioned and very romantic scenery.”

(Life, letters, and journals of Sir Charles Lyell, Bart, London 1881, s. 440)

Life, Letters, and Journals of Sir Charles Lyell, Bart_s440

Halle- och Hunneberg, …På samma sätt bildar dess sydligaste spets ett särskildt litet berg, Häcklan l. Häckleberg, på hvars sydsida märkes den bekanta Ättestupan och vid dess fot den lilla Odensdammen.”

(Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby – Hufvudskatt / 1883, s. 567-568, 569-570)

0288-289

”Here is pointed out to us Mount Halleberg, 435 feet high; and also Mount Hunneberg, 490 feet high, which is said to be completely surrounded with charming little lakes and picturesque cascades. Both are said to be well worth a visit ; the former having, among other attractions, an ”ättestupa,” which is interpreted to be a place from which old and infirm persons threw themselves in ancient times, to avoid the supposed ignominy of dying in their beds.”

(Notes of Travel in Northern Europe by Charles A. Sumner, New York 1886, s. 63)

Notes of travel in northern Europe : by Charles A. ... . Sumner, Charles A. (Charles Allen), 1835-1903.

”Öfver våra hufvuden reser sig Halleberg tvärbrant, och folket utpekar detta ställe såsom en s. k. ättestupa, där de, som fruktade sotdöden, funno en utväg att hastigt bli förflyttade till Odins salar. En straxt invid belägen, nästan uttorkad göl kallas ännu i dag Odins dam, emedan liken där tvättades före grafläggningen.”

(Svenska Turistföreningens årsskrift / 1892 / s. 252)

0262

Jernvägslinien / Warberg-Borås-Herrljunga-Wenersborg-Uddevalla. Resehandbok och affärskalender (Göteborg 1897):

http_runeberg.org_wbhj_0068.html http_runeberg.org_wbhj_0069.html http_runeberg.org_wbhj_0070.html

”Då ordet stöt inom gruftekniken fått en speciell betydelse — stötarna vid Falu, Dannemora m. fl. grufvor äro de stora genom ras uppkomna gruföppningarna — torde det, huru karaktäristiskt det i öfrigt kan vara, här knappt böra upptagas. År 1831 använder Myrin (177, s. 192) för samma begrepp ordet brådstupa, KINDBERG senare (enl. 163, s. 330) ättestupa (för Hunneberg), medan ÖRTENBLAD 1893 kallar det för stalp, Gunnar Andersson 1902 (13, s. 133) för stup och S. Birger 1908 (43, s. 24) för hammare.” 

(Den Norrländska Florans, Geografiska Fördelning och Invandringshistoria, med Särskild hänsyn till dess Sydskandinaviska Arter, Gunnar Andersson och Selim Birger, Uppsala 1912, s. 53)

den_norrländska_s53

Götiska förbundet: … Som högtidsdag firades länge 25 juni vid ättestupan å Hunneberg; numera firas i stället Karlsdagen (28 jan.).”

(Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe – Kövess / 1924, s. 179 – 180)

0108

Ättestupan (nom. propr.) Vid Halleberg, »högsta branten på Häckleklint, utför vilken enligt sägnen forntidsmänniskorna störtade sig», SOÄ XII, 164. I anf. a. s. 167 heter det: »Omedelbart nedanför Ättestupan ligger Odens damm, i vilken enligt sägnen liken av de hedningar, som störtat sig utföre, tvättades. » På en karta av år 1826 står på detta ställe Ättestupen samt strax söder därom Odensdammen. Host Linné finnes den även omnämnd, Västg.-Resa s. 218: »Ättestörtan är en Wallhall på södersta sidan af Häckla. . . här säges de gamla Göter hafwa bråstört sig utföre». Det tidigaste belägget på ortnamnet Ättestupa som jag kunnat finna är ett kopparstick med årtalet 1705 i Dahlbergs Suecia (III: 50). Å detta står: Deliniatio præcipitii Ættestupa dietl, ln Monte Hæclaberg. På själva bilden är en lokalitet angiven med »Ättestupe»), Den finnes även omnämnd hos Tuneld och Ljungström (Wäne härad) m. fl. och nyligen i en uppteckning från Hallebergs-trakten VFF Liu. 240 (»Hallebergs ättestupa»).”

(”Valhall och ättestupa i västgötsk tradition” av Johan Götlind, s. 74-76 / Folkloristiska Studier och Samlingar 2 / Folkminnes-Studier tillägnade hilding celander den 17 juli 1926)

IMG_3296 IMG_3298

På karta: ”Ättestupor i Västergötland”

(”Valhall och ättestupa i västgötsk tradition” av Johan Götlind, s. 75 / Folkloristiska Studier och Samlingar 2 / Folkminnes-Studier tillägnade hilding celander den 17 juli 1926)

götlindharita

”Vålehall på Halleberg, Västra Tunhems sn., Väne hd., Västergötland

Vid Vänerns södra strand ligger Halleberg. På den delen av detta bergmassiv som kallas Häckleklint har det enligt traditionen legat en ättestupa. Redan Dahlberg avbildar den i verket Suecia (del III plansch 51) som publicerades år 1705. Därefter omnämns den av Tuneld (1741 s. 168) och av Sjöborg (1797 s. 216). Ättestupan finns också utsatt i anslutning till en källa på en karta från 1826. Kartan uppger som benämningar för dessa nom. propr. Ättestupan och Odensdammen (Götlind 1926 s. 74). När Geijer (1832 s. 115) omtalar platsen några år senare är informationen fylligare. Nu möter vi också för första gången namnet Vålehall:

På Halleberg i Vestergöthland kallar folket öfversta berget för Våhlehall (Valhall) och berättar, att de, som störtat sig utföre, sedan blifvit tvättade i en nu mera igenvuxen dam, som kallas Onskälla (Odenskälla).

Geijers ord traderas därefter närmast ordagrant av Rietz (1867 s. 789) och Anderson (1931 s. 144). Möjligen kan Geijer ha hämtat namnet hos Carl von Linné, som besökte platsen under 1740-talet och senare berättade att ”Ättestörtan är en Valhall…här säges de gamla göter hava brådstört sig utföre, och hissat segel åt Odins ö, utan att tänka på återresan, då all ting icke mer ville gå dem i lag, eller då de blivit trötte på värld och levnad.” (Linné 1996 [1746] s. 226). Lägg märke till att Geijers text på många punkter är snarlik Linnés formulering. Men observera också att Linné inte säger att berget heter Valhall, utan att ättestupan är en Valhall. Möjligen använder han de två orden som synonymer. Så gör också Öller (se nedan) och Pehr Tham (”Att åter Valhall var det samma som Eternistapa, det behöfver endast nämnas”; 1817 [1798] s. 13). Under alla förhållanden går Våhlehall inte etymologiskt tillbaka på Odins Valhall. Förleden går tillbaka på det vgt. dial. våle, från fsv. vardhe m. ’vårdkase, stenröse, gränsmärke’ (SOÄ XII 1906 s. 165).”

(Krigarna i Odins sal: dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religionAndreas Nordberg, Stockholm 2004, s. 26-27, [PDF])

ORTNAMNSREGISTRET (Institutet för språk och folkminnen / Västra Tunhems socken, Väne härad, Älvsborgs län):

ättestupa_ordnamn ättestupan_brant_Ordnamn ättestupan_branten_Ordnamn ättestupan_ordnamn Ättestupan_plats_Ordnamn Ättestupan_stup_ordnamn Ättestupan_stup2_Ordnamn ättestupan_stup3 Hällakullen

Ättestupan (der Todesfelsen)

Der Halle- und Hunneberg sind die Berge der Mythen wozu Hunnen, Riesen und Asengötter gehören. Oben auf dem Ättestupan empfindet man die Mythologie alter Zeiten, während der Blick über das moderne Schweden schweift. Hier oben ist ein Platz für Gedanken und Meditation.

Die beste Aussicht auf dem Halle- und Hunneberg hat man auf der Spitze des Häcklan. Am Aussichtspunkt schaut man Richtung Westen über den Vänern und Dalsland. Im Vordergrund liegt das flache Gebiet bei Nordkroken. Man sieht außerdem Vänersborg, die Industrieanlagen in Vargön und den Flußlauf des Götaälv hinunter nach Trollhättan.

Die Kanten der Berge haben einen lichten Bewuchs aus Eichen und Kiefern. Es gibt auch Fichten. Viele Bäume sind allerdings aufgrund der Luftverschmutzung eingegangen.

Richtung Osten werden die Steilhänge immer höher und am Ättestupan, der auf dem höchsten Punkt des Häcklans liegt, ist die senkrechte Bergwand fast 50 m hoch. Nach der Überlieferung sollen sich ältere Menschen hier in die Tiefe gestürzt haben. War das die Lösung sozialer Probleme in alter Zeit ? Es ist zweifelhaft. Aber nach einem Tagebuch Carl von Linnés, das er während seines Besuchs 1746 schrieb, wurde folgende Überlieferung weitergegeben: „Der Ättestupan ist eine Walhalla auf der südlichen Seite des Häcklan, wo die senkrechten, zerklüfteten, grauen und hohen Seiten des Berges in die flacher auslaufenden Hänge bei Hall und Häckla übergehen. Es wird gesagt, die alten Göten hätten sich hinabgestürzt und die Segel gehißt, um zu Odins Insel zu gelangen. Sie dachten nicht an eine Rückkehr, da ihnen nichts mehr gelingen wollte oder sie müde an der Welt und dem Leben geworden waren”. Der Halleberg ist nach der Sage der Platz für die Walhalla, was soviel wie Todesfelsen bedeutet. Am Ättestupan gibt es Felsvorsprünge, die Todesbänke genannt wurden. Dort tranken sich die Ritter Mut an. Unterhalb des Ättestupan befindet sich eine ungewöhnlich große Steinsetzung, ein Richterring (domarring), die Hästevadets stenar.

Die Aussicht vom Ättestupan sucht ihresgleichen. Nach Osten blickt man durch das Lilleskogsdal zum Dättern und nach Süden wölbt sich die Nordseite des Hunneberges sanft nach oben.

(Nordenwind © Maren und Uwe Kamke 2000-2002; Alle Rechte vorbehalten)

wandern9

VästraTunhemEniroVästraTunhemGE VästraTunhemGEBild

Annonser